söndag 3 september 2017

Krisen i Nordkorea, vår tids Kubakris

Efter dagens kärnvapenprov i Nordkorea har krisen i Nordkorea eskalerat till en nivå som påminner om Kubakrisen på 60-talet, och det betyder att samtliga involverade parter nu måste börja tänka på om de verkligen är beredda att göra allvar av sina tidigare hot om militära anfall, som till exempel USA:s ”Fire and furior”.

Det är enkelt att hota och säga att om du inte gör som jag vill så får det konsekvenser. Det är enkelt så länge det fungerar, men om det inte fungerar så står man lätt där som en ”Pellejöns” om man inte är beredd att löpa linan ut.

I fallet Nordkorea är det svårt för USA att löpa linan ut. Det är svårt då konsekvenserna av ett militärt ingripande är svåra att överblicka. Det handlar inte bara om att Nordkorea eventuellt kan svara med kärnvapen utan det handlar också om att tiomiljonersstaden Seoul ligger inom räckhåll för Nordkoreas 15 000 artilleripjäser (delvis föråldrade) som är uppradat längs med gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Här pratar vi ett artilleri (inklusive raketer) som inom 30 minuter kan avfyra 100 000-tals projektiler mot Seoul vilket så klart ger förödande konsekvenser, och så länge den ekvationen inte är löst så kommer vi nog inte se ett fullskaligt amerikanskt militärt ingripande. Det råder alltså lite av en terrorbalans.

Utöver att Nordkorea eventuellt kan svara med kärnvapenmissiler mot USA och Japan (vilket jag egentligen inte tror att de ännu kan) så kan en fullt utvecklad militär konflikt på Koreahalvön också trigga igång andra konflikter i andra delar av världen. Detta då USA:s fiender som tex Iran och delvis Ryssland förstår att USA inte har råd att driva flera stora militära konflikter och då kan både Iran och Ryssland passa på att dra fördel av den uppkomna situationen.

Till exempel kan Ryssland passa på att ta tillbaka delar av Baltikum, vilket finns att läsa i strategiska planer att de efter intrånget i Georgien och Ukraina avser att göra när tid är lämpligt, och en militär konflikt på Koreahalvön kanske skapar just den tidpunkt som Ryssland väntar på.

Alternativet att inte attackera Nordkorea tycker jag i det här läget känns som att ge upp försöken att förhindra Nordkorea från att utveckla kärnvapen för de har verkligen visat att de tänker göra det och att de inte låter någon stoppa dem. Tiden talar här för Nordkorea och en utebliven attack kan sett över en 20-årsperiod ge Nordkorea möjlighet att normalisera relationerna med omvärlden och då har Nordkorea lyckats med sitt kärnvapenprogram.

Vad som händer nu vet vi inte men samtidigt som jag skrev den här texten kommer rapporter om att Sydkorea och USA är överens om ett militärt svara på kärnvapenprovet, och med tanke på vad jag precis skrivit så låter det väldigt oroande men under Kubakrisen på 60-talet så löste underrättelsetjänsten situationen, och det kanske inte är bättre än att vi måste förlita oss till det den här gången också då det verkar som att USA inte kan backa nu utan att visa svaghet. Det kanske är så att hoppet nu står till underrättelsetjänsten som på någotvis kan hitta en lösning.

tisdag 7 mars 2017

Varje generation måste försvara sin frihet

För min generation låter det nästan lite konstigt att jag eller mina barn måste försvara min frihet. Det har ju inte jag behövt ta ansvar för de senaste 20 åren. Det var något som mina föräldrar tog ansvar för och behövde göra under det kalla kriget. Mina föräldrar gjorde det fram till 1990-talets början, men sen dess har vi inte behövt ta ansvar för det. Sen dess har det liksom inte funnits något hot att försvara sig mot, men så är det inte längre.

Det är inte så eftersom det i öst nu finns ett Ryssland som vill annorlunda. Ett Ryssland lett av Putin som anser att världen måste ha minst två maktcentrum, för annars blir det fel. Ja, Putin sa faktiskt så i en intervju för ett antal år sedan och jag kan idag inte säga att han hade fel.

Jag förstår precis vad Putin menar. Med ett maktcentrum (tidigare USA) blir den dominerande kraften så stark samtidigt som den starka makten etablerar en struktur som de svagare inte kan rå på. Det blir alltså en obalans som den starkare makten vinner på samtidigt som de svagare får nöja sig med vad de får, eller med vad den starkare makten väljer att fördela till dem. Ryssland bedömer nog här att "det är bättre att vara stark och respekterad än att vara snäll och göra som man blir tillsagd", och jag kan inte klandra dem för det. 

Men, men. Nu finns det alltså inte bara ett maktcentrum längre utan nu finns det två. USA och Ryssland. Eller egentligen finns det nog fem maktcentrum. Dvs USA, EU, Ryssland, Kina och Mellanöstern, där USA och Ryssland är de maktcentrum som visat sig ha störst ambitioner att med militär makt utöka sin politiska makt och sitt inflytande. Här måste alltså Sverige, EU och alla andra länder i varje enskild situation möte upp och försvara sin frihet mot andra, och då främst mot Ryssland i sin ambition att bli en stormakt.

Vid varje enskild möte, militär incident eller vid annan kontakt med Ryssland måste Sverige stå stabilt och möta upp Ryssland utan att vika en tum. Vi måste står starkt, och som ett led i att stå starkt och försvara oss från Ryssland återupptar vi nu mönstringen och militärtjänstgöringen för de som är födda 1999 och senare. Jag tycker det är helt naturligt eftersom jag också anser att världen behöver flera maktcentrum, och med det kommer en viss naturlig anspänning mellan de olika maktcentrumen. En naturlig anspänning som pågått i generationer där varje generation fått försvara sina intressen, och sin egen frihet mot andra.

Sist vill jag också nämna att utöver andra nationer så finns det också religiösa element som vill ta våra fria demokratiska rättigheter ifrån oss. Hur många de är, hur stort de hotet är, och vilka resurser de har vet jag inte. Men vi bör nog vara vaksamma och inte slappna av för de hotet upplever jag kommer smygande på ett annat sätt. Vi är nog också den första generationen som konfronteras med detta. Viktigt här att vi inte etablerar hat och motsättningar, men en större närvaro i till exempel moskeer skulle jag tycka kännas tryggt då jag upplever de religiösa elementen väldigt obehagliga, och för tillfället bekämpas nog de hotet bäst med polis och underrättelseverksamhet.

onsdag 22 februari 2017

Är det politiska klimatet tuffare idag än tidigare?

Det kan inte ha undgått någon att det politiska klimatet i världen på senare tid har gått från globalisering, internationalisering och samarbete till ett mer polariserat klimat präglat av motsägelser, protektionism och hot om konflikter.

Om ens politiska erfarenhet inte sträcker sig längre än 20 år tillbaka i tiden kan dagens hårda klimat lätt skrämma och förvirra. Vem har rätt, och vem har fel? Vågar jag säga vad jag tycker? Många har många frågor, och söker många svar.

Om vi ser till historien så måste vi nog gå tillbaka till 70-talet för att hitta en period där politiken präglades av lika stora motsättningar som idag. Då precis som idag var det terrorattacker, sanktioner och kärnvapenhot. Vi i Sverige försökte då precis som idag hålla oss neutrala. Då var det en framgångsrik strategi som vi mer eller mindre glömde bort efter murens fall 1989. Murens fall 1989 kan nu i efterhand också symbolisera startskottet för den efterföljande lugnare politiska perioden som präglades av globalisering, internationalisering och samarbete. En period som de flesta av oss känner igen oss i. En period som för många av oss kändes trygg.

Det här råa politiska klimatet vi ser idag har vi alltså sett förut. Det var under 70- och 80-talet, och vid den tiden fördes debatten hemma i vardagsrummen och i små lokala sammanslutningar som i bästa fall kunde få en text publicerad i en tidning. Vid den tiden var det alltså svårt att nå ut med sitt budskap. I ett försök att nå ut med sitt budskap kunde den lilla sammanslutningen också ge ut en egen liten tidning som ofta trycktes upp på enklast möjligaste sätt i A4-format och i svart/vitt.

Svårigheten att nå ut med sin åsikt och argumentation gjorde att hela det politiska klimatet vid den tiden inte kändes lika hårt och rått som idag. Detta då vi idag enkelt kan nå ut till 10 000-tals läsare med våra åsikter och argument. Vi behöver inte längre en tidning till det samtidigt som de enkla A4-skrifterna nu ersatts av sofistikerade och välskrivna hemsidor, bloggar och andra sociala kanaler.

Mängden samhällskritik och argumentation är alltså lättillgängligare idag än tidigare. Samhällskritik och argumentation som idag också är enklare att manipulera och förvränga än tidigare. Som exempel kan vi använda Trumps uttalande om den svenska migrationen där argumentationen och retoriken mer eller mindre känns desperat. Att använda ett reportage från Fox News som källa är inte riktigt klokt. Det bara är så. En President ska använda sig av andra kanaler för inhämtande av information. Men det absurda stannar inte i att Fox News används som källa utan det hela blir än absurdare när Sverige sedan etablerar en moteld som föringar och undertrycker de problem som faktiskt finns med migrationen.

Som slutsats kan vi alltså säga att det hätska politiska läget inte är nytt. Det fanns på 70- och 80-talet också, dock följt av en ca 20 år lång period av lugnare politiskt läge. Det nya i det nuvarande hätska politiska läget är alltså de kanaler vi använder för att diskutera och påverka, och här känns det som att dessa kanaler ibland missbrukas. Det nya är också att vi medborgare måste lära oss och hantera den ibland manipulerade informationen som överöser oss, och att det blir svårare och svårare att veta vad som är rätt, och vad som är fel.

Vi får bara hoppas att de nya kanalerna, och sätten att argumentera och diskutera inte får politiker eller andra att gå över gränsens, och ta det politiska klimatet neråt på "konflikttrappan". Neråt på konflikttrappan där det sista steget heter "Tillsammans ner i avgrunden" och kan uttryckas som "Jag bryr mig inte om det går dåligt för mig, bara det går dåligt för dig".

tisdag 21 februari 2017

Finishertröjor och killträning

Jag har undersökt den oerhört viktiga frågan vilken av finishertröjorna från Stockholm Marathon som framhäver bicepsen bäst.

Som säkert många upptäckt, eller nja, kanske inte så många. Det är nog bara de av oss som har en schysst biceps som upptäckt det, men finishertröjorna från Stockholm Marathon spänner liksom över bicepsen på ett snyggt sätt och jag måste säga att det är den gula finishertröjan från 2012 som framhäver bicepsen bäst.

De mörkare finishertröjorna från till exempel 2011 och 2013 framhäver inte bicepsen lika bra. Ja, bara så att ni vet. Jag tänkte att det kan vara bra att veta om man vill sitta med en finishertröja från Stockholm Marathon och flexa bicepsen lite. Sånt är ju viktigt.

Annars körde jag ett ”vi-killar-med-schyssta-biceps-pass” idag. Alltså ett träningspass som vi killar med schyssta biceps tycker om. Det blev 20 minuter snabbdistans på löpband plus lite styrketräning med bröst, axlar, triceps och biceps (vad annars?). Tungt körde jag också. 8-10 reps gånger 4 set på varje övning. Helt klart ett pass att rekommendera.

måndag 13 februari 2017

Säljer vi oss till Djävulen?

USA har tydligt markerat mot Kina. USA har tydligt markerat att de kommer att försvara sina intressen i Sydkinesiska sjön. Ingen kan tvivla på USA:s intentioner där.

USA har också tydligt markerat mot Iran. USA är tydliga med att de avser att bryta kärnavtalet med Iran samt att USA kommer att stötta Israel i alla lägen. USA har också hotat med eventuella militära interventioner mot Iran om så behövs.

Två tydliga markeringar från USA:s sida. Två tydliga markeringar från USA som får mig att fundera på vilken ambition Svensk utrikespolitik har nu. Detta då Sverige, samtidigt som USA kraftig tagit avstånd ifrån Kina och Iran, istället närmat sig Kina och Iran.

Sverige närmade sig Kina under toppmötet i Davos för någon månad sedan där Kinas ledare var specialinbjudna. Exakt vad som diskuterades med Kina vet jag inte, men vi kan vara exaktare i Sveriges närmande av Iran den senaste veckan då avtalet om försäljning av 1350 lastblar från Scania undertecknades. Det vet vi exakt.

USA:s kraftiga avståndstagande från Kina och Iran är egentligen inte oväntat. Det är som vanligt. Det är alltid så när Republikanerna tar makten i USA. Då blir det krig i mellanöstern. Det kanske låter syniskt, men det är faktiskt så det har varit de senaste gångerna Republikanerna tagit över Vita Huset.

Sveriges närmade av Kina och Iran är däremot lite mer oväntat, och själv undrar jag om det är någon Trump-effekt där Sverige försöker hitta nya handelspartners nu när USA känns osäkert. Dock kan Sveriges närmande av Kina och Iran lätt ge intressekonflikter med USA, och det tror jag inte vi vill ha. Vi bör noga vara lite försiktiga här.

Vi får se vart vi är på väg, men jag vet inte om jag tycker att vi på egen hand ska ha så mycket mer med Kina och Iran att göra. Nä, jag förespråkar EU. Det är där vi ska vara starka. Tillsammans ska vi vara starka och sätta press på USA, Kina och mellanöstern. Det är med EU vi blir starka, och kan diktera villkor.

Just nu verkar vi agerar själva utan EU, och jag hoppas bara att vi inte håller på att sälja oss till Djävulen.

torsdag 9 februari 2017

Därför lämnar jag Medborgerlig Samling

Idag meddelade jag Medborgerlig Samling att jag inte avser att förnya mitt medlemskap för 2017. Jag tog beslutet efter att ha varit involverade i några diskussioner på twitter där jag efter hand insåg att mina åsikter inte ligger helt i fas med övriga twittrare för partiet. Detta då jag inte är lika kategorisk i mitt sätt att tänka utan jag försöker se helhet och nyanseringar på ett annat sätt än vad jag upplevde att jag möttes av i diskussioner.

Som exempel kan vi ta svensk ekonomi som för tillfället är väldigt starkt. Allt tyder på det, men det finns ändå de som hävdar motsatsen och är oerhört onyanserade i sin kritik. Ekonomi är stark, så är det, och om vi inte kan vara överens om det så blir det så konstigt om vi ska diskutera lösningar på de problem som faktiskt finns inom till exempel polisen, försvarets underfinansiering, migrationen, etc.

På Medbloggen skriver också en medlem en debattartikel med titeln ”Ministrar i egen drömbubbla”, och motiverar varför. Här överöser debattören samhället med en oerhört onyanserad kritik mot till exempel den svenska sjukvården. Jag har två barn och har kommit i kontakt med den svenska sjukvården många gånger och har alltid (utan undantag) fått komma på läkarbesök/akuten när jag vill och vid varje tillfälle har jag mötts av fantastiska människor och fått den hjälp jag behöver. Jag har känt mig nöjd när jag lämnat sjukhuset.

Med detta sagt så vill jag också säga att det finns problem inom sjukvården, precis som det gör inom polisen och migrationen, och dessa problem måste vi göra någonting åt. Dock tror jag att det är just den onyanserade kritiken mot hela samhällsbygget som skrämmer iväg mig lite. Att kritisera något så kategoriskt anser jag är för enkelt, och att stödja den onyanserade kritiken som jag upplever saknar balans känns inte riktigt som jag.

Trots mitt beslut att gå ur Medborgerlig Samling så tror jag att partiet har något på gång. Jag tror att partiet behövs, och uppfyller ett tomrum inom svensk politik. Jag tror också att partiet ännu inte riktigt har hittat sin politik och att det pågår ett antal inre diskussioner kring hur partiet ska hantera vissa frågor. Jag vill också rekommendera alla att gå in på partiets hemsida och titta på vad partiet står för, och överväga om partiet kan vara ett alternativ.

Jag tror att Medborgerlig Samling går en ljus framtid till mötes. Dock tror jag också att partiet skulle må bra av att vissa debattörer inom partiet tonade ner sin onyanserade kritik, och tala mer om VAD man vill åstadkomma och HUR man vill göra det. Inte bara kritisera för kritiserandes skull.

Vem vet, i framtiden kanske jag går med i partiet igen. Det kanske känns bättre då. När det har mognat lite. Därför vill jag inte säga ”Hej då”, utan jag vill säga ”På återseende”.

tisdag 7 februari 2017

Pinka revir

Det pinkas revir. Överallt. På jobbet. I tunnelbanan. I löparkretsar. I löparkretsar är det tydligt då det är väldigt viktigt för samhörigheten att veta vilket revir du tillhör. Är du löpare eller joggare? Det är en fråga som är viktig att känna till svaret på för om du befinner dig i ”joggreviret” så är du ju inte riktigt lika fin som de som befinner sig i ”löparreviret".

Inom löparreviret finns det också en underindelning där det finaste är att vara elit, och sedan följer indelningen sub-elit, sub-elit-motionär, elit-motionär och motionär. Mellan de olika reviren finns det en hackordning som blir tydlig om alla ska dela på tex en inomhusbana. En motionär får här till exempel inte störa en elit-motionär för då blir det fel. Då uppstår det irritation som kan sluta med lite hårda ord och höjda röster.

Det finns också revir inom bloggarna, och här kan löpare som bloggar om sin träning tala nedlåtande om joggare som bloggar om sin träning genom att kalla dem för ”bloggjoggare”, ty joggarna befinner sig i fel revir och driver där av inga riktiga löparbloggar, och det är viktigt för löpare som driver löparbloggar att påpeka. Det markeras tydligt genom att benämna och nedvärdera dem som ”bloggjoggare".

Att vara något som kallas för ”Influencer” har också seglat upp och blivit riktigt viktigt inom löparvärlden. Reviret Influencer kan också delas in i de två underreviren ”Professional Influencer”, som livnär sig på att vara Influencer, och ”Hobbyinfluencer” som försöker vara Influencer på sin fritid men har annan försörjning vid sidan om. Viktigt här är att påpeka att reviret Professional Influencer inte ska blandas ihop med ett visst löparrevir eftersom en Influencer kan vara antingen en joggare, en löpare eller elit. Detta då det viktiga för en Influencer inte är att springa fort utan att ha många följare på sociala medier.

Alla dessa olika revir ryker ibland ihop och vanligast är att löparna inom reviret elit-motionärer ryker ihop med löparna inom reviret motionärer då det är väldigt viktigt för en elit-motionär att en motionär vet sin plats. En löpare inom reviret elit verkar lite tryggare i sig själv och behöver inte hävda sig lika mycket.

En annan vanlig konflikt är att elit-motionärerna ryker ihop med Professional Influencer som råkar vara joggare eller motionär. Detta då elit-motionärerna inte tycker att Professional Influencer har gjort sig förtjänt av sin popularitet då de inte är lika duktiga löpare som elit-motionärerna.

Personligen kan jag tycka att elit-motionärerna (vanlig målsättning är typ sub 3 på maran och milen på typ 36-38 minuter) är de som har det största behovet av att pinka revir då de verkar ha ett väldigt stort självhävdelsebehov.